Vi fick vara med i Dagens Nyheter under mellandagarna! Läs artikeln här.
Den superfina bilden ovan är från artikeln och är plåtad av Magnus Hallgren. Det fanns en ännu härligare över hela framsidan på kulturdelen men den finns tyvärr inte online…

PS från Johanna: Dagens Nyheter har en tendens att beskriva mig som “DN-medarbetaren” när jag har vunnit priser eller gjort nåt bra, och ignorera att jag skriver där när de vill bevaka nåt jag varit involverad i. Jag får alltså stå för full disclosure själv: jag skriver i DN var fjortonde dag, ibland oftare. De är min kund, inte mina chefer, och jag träffar dem aldrig fysiskt. Men jo, jag tycker också att det vore konstigt om de tex lät nån på redaktionen recensera mina böcker.

Puppy Love

Alla har ett förflutet, så även ens föräldrar… Soon Mis pappa Staffan har varit försvunnen över ett år nu. Undrar om det har något att göra med hans förflytna? En odödlig ormgudinna med två bröder ”bortom gott och ont” som första kärlek kan få långtgående konsekvenser…

Den stora utmaningen med att skriva över huvud taget (och alldeles särskilt med att skriva serier) är ju att till läsaren förmedla det som i det egna huvudet är alldeles tydligt. Som hur ett band som står och spelar låter.

Vi kom på att det kanske vore bra att förtydliga sådan information där man kan, så en av de allra sista replikerna vi klämde in i boken lyder så här:

“Hej, vi heter Sein und Zeit och vi spelar Jap Noise”.

Sedan fnissade vi ganska länge.
Om du också tycker det är roligt är det möjligt att du ska köpa vår bok i slutet av februari.
Om du inte tycker det behöver det inte betyda nånting – det här var ju trots allt information vi från början ens trodde läsarna skulle göra något med.

Lite kan man kalla det Tolkien-sjukan, eller om man så vill: ett viktigt berättargrepp. Alltså det här att man gör ett skitstort universum och håller sig innanför skarvarna med god marginal så att läsaren anar att det finns liv också utanför rutans ramar.

Hoppas ni tycker det!

Christmas shopping!

Först skulle jag bli textilkonstnär. Sedan lärde jag mig läsa och då ville jag bli författare. Sedan lärde jag mig skriva och det var svårt och sedan pluggade jag litteratur och lärde mig läsa nära och då ville jag inte bli författare längre. Många känner sig kallade, observerade jag cyniskt. Många låter den kallelsen passera utan åtgärd och det är nog lika bra. Jag skulle bli en av dem.
Men skrivandet är en feber som kryper i kroppen och sömmen mellan själen och fingertopparna går inte att täta. Orden sipprade ut, blev oändliga sidor med rollspelsmaterial, tidningskolumner och akademiska uppsatser som plötsligt innehöll långa gestaltande partier. Ändå var det som om jag behövde någons tillåtelse att skriva riktigt långt. Det fick jag av en serietecknare som har förändrat mitt liv.
Det var min vän Nina von Rüdiger som lite i förbifarten frågade om jag inte ville skriva manus till en ambitiös serieroman i flera band. Jag bara skrattade åt tanken att jag någonsin skulle kunna det.
“Oblivion High ska den heta. Och handla om hur Näcken börjar på högstadiet,” sade hon. Till min stora förvåning fylldes mitt huvud omedelbart med bilder, känslor, fragment av historier.
“Wow!” utbrast jag, “varför gör han det?”
Det hade Nina ingen aning om, sa hon. Det hade hon tänkt att jag skulle lösa.
Nina är inte bara en briljant tecknare som äntligen får sin svenska debut – hon är också mycket lurig. För självklart kunde jag inte släppa frågan och när jag kommit på svaret skulle jag också bli tvungen att skriva hela sagan. Så blev det. Ninas fantastiska teckningar blev dessutom min sköld: att skriva skönlitteratur är bara inte fullt lika läskigt när majoriteten av orden i manuset förvandlats till bildkonst innan någon utom tecknaren har sett dem.
Nu brinner jag, den gamla cynikern, för våra böcker precis som vilken debutant som helst. Självklart hoppas jag på att också läsarna ska älska dem, men det är inte därför man skriver. Det för man för att när kallelsen kommer på riktigt, då är man tvungen.

Så nu går jag och tröstar mig med lite fanart istället; en steampunk-tolkning av chaos och Jin Uzuki (Xenosaga) på Comic Punks