Category Archives: Kalevala

Payback time…

oh3_nix

Att Aino inte är den förlåtande sorten har knappast undgått någon som läst Oblivion High del 2. Hon släpper loss tusen år av vrede på Nix, men allt går inte riktigt som planerat…

Lämna en kommentar

Filed under Kalevala, nordisk mytologi, Oblivion High

När det är +34° i arbetsrummet…

 

avenger

… är tecknaren extra glad över att jobba digitalt (bortsett från thumbnails gjorda få ett finfint specialblock (tack, Joc ❤ ) med blyerts. All papper liksom klibbar sig fast i handen när en försöker teckna.

Arbetet med del 3 av Oblivion High fortskrider, och ÄNTLIGEN får vi klarhet på hur Aino får sina krafter och vad som händer med ex-pojkvänner vilka hon, fortfarande efter sådär tusen år, bär agg mot!

P.S. När manusförfattaren såg hela sidan konstaterade hon bara: ”Där rök USA-marknaden”. CLIFFHANGER!!! 😀

Lämna en kommentar

Filed under Kalevala, nordisk mytologi, Oblivion High

Drömprojekt och mardrömsverklighet

På Geek Girl Meetup i Stockholm i lördags höll vi ett jättelångt och avslappnat föredrag om Oblivion Highs bakgrund och hur vi jobbar och alla orsaker varför det är dålig idé att vilja göra serier. Vi är inte särskilt strukturerade, men i gengäld är vi totalt uppriktiga. Det var ett så totalt tryggt rum, bara en massa tjejer med liknande intressen som våra, att det nästan är genant att dela med sig av inspelningen – det kändes så väldigt intimt medan vi var där. Så, på egen risk ety vi kanske blir pinsamt personliga: ovan är snacket och nedan en hel del lite ytterligare snack, och publikfrågor.

Lämna en kommentar

by | 27 maj, 2014 · 8:14 f m

Smakprov: Tusen år av kvinnokamp

Ainos berättelse. Tre målningar från 1891 av Akseli Gallén-Kallela

Den här målningen, Akseli Gallén-Kallelas berömda Aino-triptyk, visade vi en glimt av i förra boken. För att fira Kvinnodagen bjuder vi idag på ett litet smakprov ur Oblivion High 2 – men först lite bakgrund! (OBS! Om du är en sådan som alltid vill vara HELT ospoilad på alla berättelser föreslår jag att du skippar denna kontextuella bloggpost. Att läsa sidorna ger däremot inte för många svar, så scrolla ner och klicka på länkarna vetja!)

Eftersom både Nina och jag har gått skolan i Finland har vi också bägge vuxit upp med berättelserna ur Finlands national-epos, Kalevala. För det mesta är det väldigt kul: mycket magi, svärd och dumdristiga machohjältar, resor till främmande platser och till dödsriket, och till och med en återkommande tendens hos de kvinnliga karaktärerna att inte göra som de blir tillsagda. Det mesta är barntillåtet eftersom redaktören som sammanställde folksagorna sorterade bort allt snusk, så vi börjar läsa långt ner i åldrarna. (Kalevala gjorde ett enormt intryck bl.a. på J.R.R. Tolkien och absolut värd att kolla upp även om du inte är finsk: det finns flera översättningar till svenska!)

En berättelse satte sig lite extra hårt och taggigt i hjärtat när man var liten: den om vackra unga Aino. Ainos bror Joukahainen är en idiot – det är en lång historia – och råkar lova bort sin syster i äktenskap till världens mäktigaste magiker, Väinämöinen, som är väldigt gammal. Han var bland annat med och skapade världen. Aino själv är typ 16 bast. Hennes mamma tycker äktenskapet är en fantastisk idé och det slutar tragiskt med att flickan dränker sig, eller åtminstone flyr och drunknar, och så finns det en fantastisk sekvens med att hon har förvandlats till en fisk och nästan blir fångad igen.

När jag själv var typ 12, och 16, och 22, och fortfarande när jag är 35, var det svårt att se Ainos berättelse som bara en härlig tragedi. Att bli bortgift mot sin vilja till en äldre mäktig man är säkert sällsynt i Norden idag men det förekommer på massor med platser i världen och slutar sällan väl.

Det balla med Aino i Kalevala är att hon inte är felfri. Hon är viljestark och kanske självisk och, får man en känsla av, ganska ytlig. Hon gillar att vara fin. Men hon tänker inte vara fin för att få gifta sig med en gubbe. Hon vägrar hans gåvor och kastar bort sin pråliga outfit när Väinämöinen gillar den. Man får en stark känsla i texten av att hon flippar ur totalt, vilket nog får betraktas som en helt rimlig reaktion. ”Det är inte för dig jag klär upp mig, gubbjävel” – jag moderniserar språket lite – ”det är för mig själv!”

Vi var förstås inne lite på just det temat redan i den första Oblivion High-boken, och i album två, som utkommer den 23 april, får Nina och jag äntligen dela med oss av vår tolkning av vad som hände med Aino när hon flydde.

Det är ju redan etablerat att hon inte riktigt drunknade. Så tänk om Aino hade fått en andra chans? Och tänk om den övernaturliga värld hon hamnat i var precis lika feodal och kvinnofientlig som den hon kom ifrån? Och tänk om hon var precis tillräckligt ung för att tro att just hon skulle kunna vara undantaget, tjejen som inte kommer att utnyttjas av patriarkatet hon lever i? Och tillräckligt envis för att lära sig sin läxa, och så småningom skaffa sig en egen röst och sin egen plattform? Hur långt skulle hennes vrede kunna ta henne på tusen år?

Oblivion High handlar om sånt vi själva tycker är intressant och kul. Vi valde att skriva om Aino för att hennes öde skaver i hjärtat på alla små flickor (och många pojkar!) som läst om henne i skolan, eller sett henne på målningar, eller lyssnat på någon av de tre låtarna av det finska metallbandet Amorphis som handlar om henne. Vi tänkte det skulle vara roligt att ha en kvinnlig superskurk och Aino låg liksom nära till hands. Det var inte alls meningen att skriva ett uppfuckat relationsdrama om hur sjukt, vitglödgande arg man blir när man för första gången får syn på könsmaktsordningen. Men när jag läser Oblivion High 2 i nästan färdigt skick ser jag att det visst är det vi har gjort.

Det gör mig lite generad också. För vår Aino är också en småaktig, självupptagen, manipulativ, möjligen mordisk och sannolikt manshatande superbitch i övernaturliga stilettklackar. Hon representerar liksom inte kvinnorörelsen. Och det är nog lika bra att vi inte medvetet satte oss ner för att skriva en kampskrift, för då hade vår Aino antagligen blivit en inställsam och tillrättalagd figur. Men jag fick ändå en klump i magen. Tänk om det inte finns några vettiga kvinnor alls i Oblivion High? Så jag gjorde något jag aldrig gjort förut: kollade efter, och räknade, namngivna kvinnliga karaktärer i vår serie.

Bland de betydande karaktärerna hittar vi förutom superskurken Aino även vännerna Soon Mi, Nin, Carro och Sofie, mobbarna Leila och Paula, Nins storasyster Nica och storebror Kons bandkamrat Sara, Nix lillasyster Hitu, tre mammor med talroller och namn (fast Nins och Masatos mammors förnamn inte har figurerat än) och en kvinnlig icke namngiven rektor. Killarna är… färre. Nix, Max och Juha, Soon Mis lillebror Keiki, vikarien Karim, två pappor vars förnamn inte är nämnda och en som är ofta omtalad, men död. Samt Nix onde bror Bäckahästen.

Och jag blev så lättad. För plötsligt är Oblivion High lite mera som världen. Fullt med folk, och ingen behöver representera allt. Dom kan vara lite som dom vill. Jag får nog ta att Aino är fördomsfull mot män och har ett väldigt konventionellt könsuttryck – herregud, hon växte upp på bronsåldern.

Vi har tidigare släppt ett smakprov på inledningen av bok två här, jämför gärna bilderna med målningen ovan!

De nya sidorna, som ger mer känsla för vem Aino-karaktären är i berättelsens nu, hittar du här (pdf).

Vi är fett nervösa inför släppet, självklart. Vi älskar den här boken och det vore hemskt om vi var de enda som gjorde det. Men om så ingen utom vi och våra kolleger på förlaget skulle läsa har vi åtminstone uppnått en sak: en exorcism av vårt livslånga Aino-trauma.

Lämna en kommentar

Filed under Kalevala, nordisk mytologi, Oblivion High