Vid sidan av att teckna Oblivion High vol 2 har rama ägnat sig bl a åt karaktärsdesign för Upplands Väsby kommun. Förhoppningsvis kommer ni även att se dessa två i serieform under det kommande året ^_^
Två mangakaraktärer för Upplands Väsby kommun.
Kommunen har haft en namntävling och vinnarna koras snart.
Här som pappersdockor i skala 1:1
Under Press
Vi har blivit recenserade i Expressen av Hanna Höglund, och herreduminje en sådan recension sedan!
Det börjar som mysig urban fantasy med en näckenfigur som börjar högstadiet i Upplands Väsby och slutar i en kritisk analys av betraktarens vuxna och förfrämligade öga i förhållande till japanskt lolitamode.
Det var nästan så man fick slå upp boken igen och kolla om allt hon skriver faktiskt stämmer – det låter så POLITISKT och så… ÖVERTYGANDE när vi själva trots allt mest har gjort en underhållande historia. Fast sedan kommer man ju på att allt det här hon skriver om, det har vi ju också pratat om under alla de här åren vi har jobbat med serien, och på nåt sätt har det ju uppenbarligen hamnat där, i berättelsen. Fast så invävt att vi nästan inte var medvetna om det själv. För alltså, det är inte så att vi går omkring och diskuterar seriens ”subversiva potential” på studion, där är det mera som ”vilken av de här vinklarna är hetare” eller ”med vilken karaktär blir det sorgligast om han eller hon dör?”
Finaste berömmet i hela recensionen är den här meningen, som inkluderar bägge våra hantverk helt integrerade i varandra: ”varm och rolig – och filmiskt, rytmiskt och rappt berättad”.
HURRA!
Läs hela texten här.
Under Oblivion High, Press
Lyssna här -> PP3 (bilden nedan är inte en länk)
Frida Gunner Berglund har skrivit en fin artikel i tidningen Vi i Väsby om Oblivion High!
Vi fick vara med i Dagens Nyheter under mellandagarna! Läs artikeln här.
Den superfina bilden ovan är från artikeln och är plåtad av Magnus Hallgren. Det fanns en ännu härligare över hela framsidan på kulturdelen men den finns tyvärr inte online…
PS från Johanna: Dagens Nyheter har en tendens att beskriva mig som ”DN-medarbetaren” när jag har vunnit priser eller gjort nåt bra, och ignorera att jag skriver där när de vill bevaka nåt jag varit involverad i. Jag får alltså stå för full disclosure själv: jag skriver i DN var fjortonde dag, ibland oftare. De är min kund, inte mina chefer, och jag träffar dem aldrig fysiskt. Men jo, jag tycker också att det vore konstigt om de tex lät nån på redaktionen recensera mina böcker.
Under Media, Ms Mandu, Oblivion High, Press
Så här skriver jag i bokhandelns vårkatalog:
Först skulle jag bli textilkonstnär. Sedan lärde jag mig läsa och då ville jag bli författare. Sedan lärde jag mig skriva och det var svårt och sedan pluggade jag litteratur och lärde mig läsa nära och då ville jag inte bli författare längre. Många känner sig kallade, observerade jag cyniskt. Många låter den kallelsen passera utan åtgärd och det är nog lika bra. Jag skulle bli en av dem.
Men skrivandet är en feber som kryper i kroppen och sömmen mellan själen och fingertopparna går inte att täta. Orden sipprade ut, blev oändliga sidor med rollspelsmaterial, tidningskolumner och akademiska uppsatser som plötsligt innehöll långa gestaltande partier. Ändå var det som om jag behövde någons tillåtelse att skriva riktigt långt. Det fick jag av en serietecknare som har förändrat mitt liv.
Det var min vän Nina von Rüdiger som lite i förbifarten frågade om jag inte ville skriva manus till en ambitiös serieroman i flera band. Jag bara skrattade åt tanken att jag någonsin skulle kunna det.
“Oblivion High ska den heta. Och handla om hur Näcken börjar på högstadiet,” sade hon. Till min stora förvåning fylldes mitt huvud omedelbart med bilder, känslor, fragment av historier.
“Wow!” utbrast jag, “varför gör han det?”
Det hade Nina ingen aning om, sa hon. Det hade hon tänkt att jag skulle lösa.
Nina är inte bara en briljant tecknare som äntligen får sin svenska debut – hon är också mycket lurig. För självklart kunde jag inte släppa frågan och när jag kommit på svaret skulle jag också bli tvungen att skriva hela sagan. Så blev det. Ninas fantastiska teckningar blev dessutom min sköld: att skriva skönlitteratur är bara inte fullt lika läskigt när majoriteten av orden i manuset förvandlats till bildkonst innan någon utom tecknaren har sett dem.
Nu brinner jag, den gamla cynikern, för våra böcker precis som vilken debutant som helst. Självklart hoppas jag på att också läsarna ska älska dem, men det är inte därför man skriver. Det för man för att när kallelsen kommer på riktigt, då är man tvungen.
Under Oblivion High, Press
Våra förlagskamrater, tidskriften Utopi, samlar ett gäng seriekonstnärer som tror på eskapism som positiv samhällskraft. I Dagens Nyheter i veckan kom de med ett upprop för en ny seriekonst. Ms Mandu skriver självklart under på dessa kloka ord!
Du kan också läsa Utopisternas manifest här:
UTOPISTERNAS MANIFEST
Våra ögon vill ha mer. De ropar efter sirliga sägner, efter gränslösa fantasier och de ropar efter djupaste mystik. Våra hjärnor kräver science fiction, våra nerver suktar efter skräck, blodet törstar efter äventyr, och njurarna begär av någon anledning humor. Från andra hålls höjs krav på erotik.
De senaste decennierna har kulturen och seriekonsten i synnerhet dominerats av realistiska och självbiografiska uttryck. Nu slår pendeln tillbaka. Vi är en ny generation serietecknare som vill förändra världen med episka serier. Vi har aptit för det vackra, det storslagna, det dramatiska, vi har älskar uttryck som fyller oss med svindel och tar oss till andra världar. I eskapismen blir känslan av frihet så påtaglig och samtidigt så smärtsamt utom räckhåll.
