Tag Archives: Hakuoki

Som en körsbärsblomma lever jag blott…

Häromdan började jag dejta en samurai i 1800-talets Kyoto. Det här inlägget kommer således att handla om PSP-spelet Hakuoki, Demon of the Fleeting Blossom, och ni som tänker spela den bör sluta läsa NU, inlägget innehåller spoilers.

Hakuoki, Demon of the Fleeting Blossom, Special Edition

Förpackningen signalerade ALLT jag älskar, och det fanns inte chans att jag skulle lämna spelet i affären, hur dåligt det än skulle visa sig! Bara artboken i special edition var värt köpet.

Scenen är mitten av 1800-talet i feodala Japan, precis innan Meiji-restaurationen. Landet är delad i två läger; de shogun-trogna lojalisterna och imperialisterna som vill ge makten åter till kejsaren. Spelets protagonist (som till min stora besvikelse visar sig vara en ung kvinna, alltså inget B2B här…) hamnar hos Shinsengumi, shoguns trogna vaktstyrka i Kyoto. Här slutar historisk korrekthet, och om ni bara är intresserade av historia utan övernaturliga inslag finns det lysande filmer om Shinsengumi, inte minst Gohatto.

Så, vi har Shinsengumi, ”Vargarna från Mibu”, som har genom experiment med levande människor skapat en hemlig fraktion av ‘furier’, demoner med övermänskliga förmågor. Förvandlingen är smärtsam, de flesta objekten dör eller drivs till vansinne när de vädrar eller ser blod. Shinsengumi motarbetas av diverse rebellfraktioner och nätterna fylls av strider på Kyotos gator. Plötsligt dyker de riktiga demonerna upp, och hey presto, Shinsengumi har händerna fulla! Upplägget är alltså fantastiskt, och jag gråter när jag tänker på hur bra det här skulle blivit som ett riktigt spel.
För det är det inte, för mig. Oftast följer jag bara händelserna, ibland får jag påverka dem genom mina val, och jag börjar välja ut vem/vilka av snyggingarna jag är intresserad av. Men för guds skull, jag vill också ut och slåss! Inte att vara en skör liten prinsessa som hela tiden måste skyddas av männen. Mitt hjärta gråter.
Trots det mossiga utlägget uppstår ibland t o m spänning när tempot skruvas upp, men för det mesta… snackas det.

Jag vet att upplägget i genren ser ut så här; man slåss inte utan pratar och dejtar. Men det är nästan olidligt för en spelare som inte ens räknar SIMS som spel. Varför kan inte jag få ett dejtingspel som har samma typ av spelmekanik som t ex Devil May Cry, men där jag kan dejta Dante (eller någon annan valfri karaktär av valfritt kön) vid sidan om slagsmålen? Varför??

Lämna en kommentar

Filed under japansk populärkultur