Under SIS/SPX fick man som serieskapare för en gångs skull känna att det man gjorde var cool och meningsfullt och uppskattat. Nu är seriefestivalen över och alla tecknare åter i sina kammare, utmattade och tomma, och jag vill reflektera lite kort över de flesta serieskapares vardag.
Att göra serier är en ‘labour of love’, för väldigt få av oss kan leva på det vi skapar. De flesta har dayjobs, i bästa fall på något sätt relaterade till tecknandet eller berättandet.
Men man utvecklas bara genom att göra, göra och göra det man vill bli bra på. Att kunna sitta ett par månader på heltid och bara göra serier är för de flesta av oss ett lyx som man sällan har råd med. Och ändå är det en förutsättning för att slutresultatet ska bli sammanhängande och så bra som möjligt.
Att bli publicerad utvecklar också väldigt mycket. Plötsligt ser man misstagen mycket tydligare (man ser också vad som fungerar bra), man får, förhoppningsvis, feedback från läsarna, och det hela är ”på riktigt”. Visst, man kan säga att man gör serier för en själv, men jag tror att de flesta vill ändå berätta något för andra människor och höra vad de tycker om det. Och det sköna är att man inte längre nödvändigtvis behöver ett förlag som är villigt att ge ut en; man kan t ex publicera sina serier på webben eller som e-böcker, eller om man föredrar riktigt papper, dra igång ett crowdfunding-projekt, som t ex Yvette Gustafsson.
Älskar ni serier, köp massor! Eller donera pengar till webserier. Har ni inte råd, se till att ens bibliotek köper in dem, för det ni läser är gjort av en eller flera personer som oftast fått göra ganska stora uppoffringar för att ge er det ni älskar.
I juni ska jag bara jobba med Ovlivion High. Bara tanken på det gör mig hellycklig. Och det är tack vare ett stipendium vi fick från Stiftelsen Längmanska kulturfonden. Tack, studio Ms Mandu älskar er!
Oblivion High 